Att lyssna är att befinna sej i ett mörkt rum. Man måste spänna inte bara sin hörsel, men hela sin sanseapparat – för man vet inte vad man kan förvänta ska växa fram ur mörkret.
På samma sätt ligger t.ex inte poesins mening främst i orden så mycket som mellan och under orden och i ordens nya meningar, som plötsligt uppstår i otänkbara konstellationer.
I en målning av Bonnard är det inte det vi faktiskt ser som griper tag i oss utan det som uppenbaras, det som träder fram ur det skeva perspektivet och det lite klumpiga och fullkomligt naiva utförandet. Men jag måste lyssna för att se det.
Vi säger aldrig det vi tror vi säger – eller vill säga. Men om andra lyssnar når vi fram ändå.
En moder hör sitt barn och barnet modern – men vilket språk talar dom?
1 kommentarer
Jag var och såg filmen ”Interstellar” med Heini och det slog mig att denna film arbetat med det som jag ville undersöka i ”Fast”. Med den enorma tystnaden, tomheten, mörkret, som sprider sig, berör, som rör på sig, som skriker. Det rev ifrån oss allt och när allt är tyst så vad finns kvar? vad hör man? När allt är tomt, vad finns? vilka ekon speglar i mörkret, vilka möjligheter strider efter att få finnas. Vad märker vi att vi saknar?
Ja… Inte är jag nu helt säker vad jag ville komma med… Kanske det att det du skriver om tycker jag med, eller det berör mig, jag upplever det äkta, tycker att det är viktigt… PLUS: att du definitivt skall se filmen ”Interstellar” och helst på Bio!
Varma hälsningar